Sveriges insats i Afghanistan har varit under diskussion i princip sedan den inleddes. Från början stöddes insatsen av samtliga partier i Riksdagen förutom Vänsterpartiet. Idag har även Miljöpartiet börja vackla i frågan och vill att Sverige successivt inleder ett tillbakadragande från Afghanistan. Vänsterpartiets och Miljöpartiets tal om solidaritet klingar väldigt falskt när man vill utelämna det afghanska folket till Talibanerna, dessa trevliga herrar som förvägrar flickor utbildning, som kapar fingrar av de medborgare som deltar i demokratiska val och avrättar oliktänkande.

Att Miljöpartiet nu vill minska den militära närvaron är ingenting märkligt, partiet är som de skriver i sitt partiprogram ett pacifistiskt parti:

"Vi är ett pacifistiskt parti. Vi tror att fred inte bara är målet utan även vägen dit. Mänskligheten har utvecklat mängder med verktyg för att kunna hantera konflikter och kämpa mot orättvisor genom ickevåld, som lydnadsvägran, generalstrejker och vägran att betala krigsskatt."

Vad Miljöpartiet, och Vänsterpartiet för den delen, inte verkar eller vill begripa är att det inte är några duvungar som hamnat lite snett i tillvaron som vi har att möta i Afghanistan. Det är fullfjädrade antidemokrater som inte drar sig för i princip någonting för att få igenom sin agenda, och jag är ledsen Peter Eriksson och Lars Ohly, mot dessa hjälper det inte med några terapeutiska samtal och kramar. Humanitära insatser i liknande konflikthärdar kräver samordning med militär närvaro.

Miljöpartiet lyfter i sitt program även fram hur den lilla människan kan vara bidragande till lösningar på konflikter, bland annat skriver man:

"Den verkligt globala politiken drivs direkt av människor som arbetar för solidaritet, som tar global hänsyn i vardagen, som agerar mänsklig sköld eller som är fredsaktivister."

Men då så, när får vi se Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Yvonne Ruwaida som mänskliga sköldar nere i Afghanistan, stående mellan Talibaner och afghanska flickor som vill gå till skolan?

Det Sverige gör nere i Afghanistan är helt rätt och rättfärdigt, jag har den största respekt för dem som är beredda att offra sina liv för att andra människor runt om i världen ska kunna få leva i demokrati och frihet, det är en av de största uppoffringar en människa kan göra. Det är dock tråkigt att det finns politiska företrädare som talar högt och brett om solidaritet men som när det kommer till kritan inte är beredda att löpa linan ut, utan väljer att lämna människor till sitt öde. Det är ingenting annat än höjden av hyckleri!

Mina tankar går idag till de anhöriga till kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

Dick Erixon, Aftonbladet,

Skicka till:

           

Få har väl kunnat missa debatten om Birgitta Ohlsson Klambergs utnämning till ny minister och hennes stundande föräldraledighet. Efter att debatten har pågått någon vecka så kan man finna vissa ironiska inslag i densamma.

För det första är det rätt intressant att se vilka det är som varit mest högljudda i debatten så här långt, nämligen kvinnor. Är det inte lite ironiskt att det är just kvinnor som attackerar Ohlsson Klamberg lämplighet som minister? Detta i tider där det i jämställdhetsdebatten hävdas att det är män som håller tillbaka kvinnor och som är orsaken till att andelen kvinnor på höga positioner är så pass låg som den är.

Tyvärr är det här dock ett relativt stort problem som det inte talas särskilt högt om. Under mina år i partiet har jag mer än en gång noterat hur starka kvinnor håller andra kvinnor på en armlängds avstånd, något som många gånger förundrat mig.

Det andra ironiska i denna debatt är att Ohlsson Klamberg, som varit en av de främsta förespråkarna för kvotering och statligt styrt uttag av föräldraförsäkringen, nu tycker att det är upp till henne och hennes man att besluta om hur de ska fördela föräldraledigheten.

Per Hagwall skriver bra om detta på Newsmill.

Skicka till:

           

Socialdemokraterna har de senaste åren utmärkt sig för att ofta och mycket skylla på regeringen när saker och ting inte har gått den väg de önskar. Men nu känns det som att man börjar famla i mörkret i ren desperation när man beskyller regeringen för att inte klara av snöröjningen!

Sven-Erik Österberg som ofta brukar påtala att allt som regeringen tar sig för är för lite och för sent tycker att två ministrar ska kallas till sina respektive utskott och förklara sig:

– Ett sätt är ju att ministrarna redovisar till sina utskott vad man tänker göra åt kommunikationerna, inte minst på tågsidan. Vi ser också att det har varit väldig problem på hussidan där faktiskt hus rasar in. Har vi tillräcklig kunskap i samhället att hantera sådana här situationer? Svaret är nog nej på det

Oppositionen tänker nu som sagt kalla infrastrukturminister Åsa Torstensson och miljöminister Andreas Carlgren till trafik- respektive civilutskottet i riksdagen. Man kan givetvis ha synpunkter på att järnvägstrafiken inte fungerar särskilt bra i dessa tider, men där bör nog Sven-Erik Österberg ransaka sig själv och sitt parti för de senaste 50 åren av eftersatt underhåll och investeringar i det svenska järnvägsnätet. Dessutom är det faktiskt så att de satsningar som nuvarande regering gör på järnvägen saknar motsvarighet i modern tid.

Nästa fråga är dock vad Sven-Erik Österberg menar att Andreas Carlgren ska stå till svars för? Att göra för lite för den globala uppvärmningen?

Skicka till: