Jag förbereder mig för mitt sammanträde som börjar kl 18.00, jag har under eftermiddagen kopierat upp alla handlingar som skall presenteras på mötet. Går hem vid kl. 16 för att hinna få i mig lite mat innan mötet och för att få en stunds ro i all stillhet i fotöljen hemmavid. Jag köper en djupfryst lasagne på vägen hem, sätter in den i microvågsugnen, häller upp ett glas mjölk och väntar att lasagnen skall bli klar.

Microvågsugnen piper de där välkända pipen, jag plockar ut lasagnen, tar bort plasten och skall precis till att med kniven skära första skåran i lasagnen då telefonen ringer. I andra änden av telefonen är det en kvinna som presenterar sig som läkare vid Danderyds sjukhus.

Läkaren säger att hon har Sofia framför sig som vill säga någonting. Läkaren har tvingat Sofia att uttala orden; jag har cancer, detta för att Sofia verkligen skall konfronteras och tvingas inse att hon nu är sjuk, något som hon haft svårt för att inse.

När Sofia säger dessa ord så inser jag att lasagne aldrig mer kommer att smaka detsamma.

Jag var visserligen lite förberedd på detta besked, jag hade som jag tidigare nämnt konstaterat att hennes uppvisade symptom mycket väl kunde vara cancer, men oavsett hur mycket man förbereder sig på detta så kommer beskedet som en chock.

Här satt alltså jag i Falun 23 mil från Sofia, pga. att en uppdragsgivare ansett att jag var tvungen att delta på ett sammanträde, och att jag själv inte orkat ta konflikten med att åka till Sofia två dagar tidigare. När jag egentligen borde ha funnits vid hennes sida.

Efter att Sofia uttalat orden så tar läkaren över telefonluren igen och jag får möjligt att ställa alla frågor som jag kan tänkas ha. I och med att jag vet att jag kommer att vara tvungen att kontakta ett antal andra personer inom kort så försöker jag fråga så mycket som möjligt för att kunna återge så riktig information som möjligt, jag frågar även efter saker som jag kan tänka mig att de andra vill veta.

Här är jag helt övertygad om att min bakgrund som officer med inriktning mot räddningstjänst, med diverse utbildning och arbete inom räddningstjänst och sjukvård gjorde att jag klarade av att stänga av alla känslor för att hantera situationen. Invanda och inövade beteenden tog helt och hållet över, jag kunde nästan höra mig själv stå på skadeplatsen iförd rollen som räddningsledare och tala med akutläkaren.

När jag är i färd med att ge mig av hemifrån lägenheten så ringer min mor för att höra hur jag mår. Kanske inte det bästa tillfället att få just det samtalet, men å andra sidan så behövde jag ju inte ladda upp i en halvtimme för att själv orka ringa, nu var hon ju där på andra sidan telefonluren så det var ju bara att säga som det var.

Jag tog min, sedan flera dagar, färdigpackade väska och kastade ner neccesären. Tog med mig soppåsen och lämnade lägenheten. Jag åkte ner till kontoret för att lägga fram dokumenten som de behövde på sammanträdet, och tog med mig diverse saker som jag själv behövde. På kontoret mötte jag en god vän som naturligtvis såg på mig att något hade hänt sedan vi sågs ett par timmar tidigare, och jag förklarade för honom om beskedet jag just hade fått.

I och med att vi känner varandra väl så visste han redan om vad som hänt tidigare så behövde jag inte berätta hela historien, men likväl så var det väldigt ansträngande. Jag hade ju precis fått beskedet själv och när man har fullt upp med att försöka tänka klart för att kunna agera över huvud taget så vill man inte riktigt behöva förklara för människor vad som hänt, för då släpper man samtidigt fram känslorna som man försöker hålla tillbaka. Därför blir varje tillfälle man skall berätta för andra vad som hänt mycket känsloladdat och ansträngande.

Jag vet inte riktigt hur trafiksäker jag egentligen var, när jag satte mig i bilen för att åka dessa tre timmar till Danderyds sjukhus. Men ner åkte jag.

Framme vid sjukhuset möter jag Sofia, som jag känner som en väldigt starkt person, men på något sätt tycker jag hon ser svag ut. Det är väl inte så märkligt med tanke på det besked hon själv har fått, men samtidigt så tar det extra hårt på mig att se henne stående där iförd sjukhusets kläder.

Sofia har fått tillåtelse av läkaren att åka hem under helgen för att sedan återkomma efter helgen. Något som vi båda känner är välbehövligt, vi kände båda att vi behövde få vara tillsammans några dagar efter att fått hantera senaste veckans händelser via telefon. Med mig från sjukhuset får jag en sömntablett som läkaren anser att jag behöver för att få en natts sömn efter senaste dagarnas händelser. Hon förstår hur senaste dagarna måste ha påverkat mig och i vilket kaos hela mitt liv just nu befinner sig.

När vi sitter ute i bilen så bestämmer vi oss för att ringa till Sofias föräldrar för att meddela vad som hänt. Vi kände att det var lika bra att få det gjort så att vi kunde fokusera på oss själva under resten av kvällen. Sedan så är det de facto så att obekväma saker som förr eller senare måste sägas, görs bäst i att sägas så snabbt som möjligt.

Men även här fanns det nog spår av tidigare yrkesliv, ledarskapshandbokens ABC föreskriver vikten av att alltid informera berörda parter, även när det kanske inte finns något att rapportera så bör man i alla fall meddela detta. Utebliven information tenderar till att skapa oro och ryktesspridning.

Väl hemma så satt vi i soffan och pratade lite grand innan vi gick för att lägga oss i sängen och sova. Det var nu det var dags för mig att ta sömntabletten, jag hade blivit tillsagd att absolut inte svälja den före det att jag gjorde en massa andra saker innan jag gick till sängs, t.ex. tandborstning. Den skulle sväljas i direkt anknytning till att jag lade mig i sängen.

Det var inte med någon direkt entusiasm som jag svalde tabletten, det tog mig faktiskt över en halvtimme innan jag hade tänkt en massa tankar och förmått mig att faktiskt ta tabletten. Saker som gjorde att jag började fundera var bl.a. att tabletten var tvungen att intas så snabbt inpå jag skulle lägga mig i sängen och att den gavs i syfte för att jag skulle kunna sova djupare. Hur stark var den egentligen? Hur djup sömn skulle jag hamna i? Skulle jag vakna ifall det hände något? Det kändes obehagligt att överlämna sig till effekterna av en kemisk substans som får mig att sova, och sova djupt. Det handlade om att våga släppa kontrollen över sig själv för natten.

Till slut svalde jag tabletten, lutade mig tillbaka och läste ett par sidor i Dan Browns -Da Vinci Koden. Efter femton minuter kände jag hur tabletten började verka, tankarna kändes långsammare, jag fick läsa om rader för att förstå vad jag läste, hela kroppen kändes tyngre och det blev till slut helt omöjligt att hålla ögonlocken öppna.

Jag somnade.