Idag skriver Mona Sahlin på SvD brännpunkt, det är startskottet på deras valkampanj. Man känner igen retoriken och innehållet i artikeln, det är inte mycket nytt som presenteras, och man använder sig av samma gamla retorik som förr.

Det första jag reagerar på är den retorik hon använder. Hon konstaterar att Moderaterna vill sänka skatten med 100 miljarder kommande mandatperiod. Vilket är helt sant men med tillägget, vilken hon glömmer bort att nämna, att det ska ske i den takt ekonomin tillåter. Mona Sahlin väljer istället det beprövade retoriska tricket att då hävda att Moderaterna vill spara in på andra områden för att kunna sänka skatten med 100 miljarder. Sedan börjar uppräkningen i hur många lärare, undersköterskor och poliser som detta skulle motsvara. Som hon då hävdar att vi vill sparka.

Men det lustiga blir då att istället för att sänka skatten med 100 miljarder kronor vill Mona Sahlin satsa dessa pengar på andra investeringar såsom att öka antalet offentliganställda. Men ursäkta, dessa pengar fanns ju inte? De kunde ju bara tillkomma genom att avskeda lärare, undersköterskor och poliser. Slutsatsen med Mona Sahlins retorik blir alltså att ingenting kommer att ske för hon tänker ju inte avskeda någon, och pengarna fanns inte. Vart kommer pengarna till hennes satsningar ifrån? För höja skatten vill hon ju bara göra litet grand.

Det andra jag reagerar på är den siffra som Socialdemokraterna använder som mantra i denna valrörelse, att 25 000 anställda i skolan, vården och omsorgen har minskat med ungefär 25 000 personer. Detta är inte sant, 13 000 av dessa har bara bytt arbetsgivare från kommuner och landsting till privata entreprenörer inom samma områden. De jobbar alltså kvar inom just skolan, vården och omsorgen. Varför använder Mona Sahlin denna statistik så lögnaktigt? Det går inte att hävda som hon skriver: ”Under det senaste året har antalet anställda i skolan, vården och omsorgen minskat med ungefär 25000.” när de fortfarande arbetar kvar, hos en annan arbetsgivare, men med samma arbetsuppgifter.

Det tredje jag reagerar på är skrivningen att: ”Våra barn och äldre måste få kosta”. Anledningen till att jag reagerar på detta beror på att det faktiskt redan är så idag. Cirka 80 procent av en kommuns budget går just till barnomsorg, skola och äldreomsorg. Mona Sahlin borde istället fråga sig varför majoriteten av de kommuner som styrs av hennes eget parti så ofta hellre prioriterar bra-att-ha verksamheter istället för att prioritera just barnomsorg, skola och äldreomsorg. Varför bygger man äventyrsbad och ishallar för skattemedel istället för att lägga dessa pengar på investeringar inom skolan och äldreomsorgen? Listan på denna prioritering bland Socialdemokratiskt styrda kommuner kan göras hur lång som helst.

Det fjärde jag reagerar på är när Mona Sahlin hävdar att vi infört en lag som gör det möjligt att köpa sig förbi vårdkön. Är det någonting som Socialdemokratin på 1990- och 2000-talet lyckades prestera så är det just möjligheten för de som har pengar att köpa vård istället för att vänta i långa vårdköer. Det är inget nytt fenomen. Dessutom har hon fel i sak. Man kan inte köpa sig FÖRBI en vårdkö idag, men man kan köpa sig UR en vårdkö…

Vid gårdagens sammanträde med kommunfullmäktige avhandlades för andra gången frågan om inriktningsbeslut för Södra Huvudleden. Att det blev en andra gång berodde på, som jag skrivit om tidigare, att centerpartiet helt plötsligt gjorde en kovändning i frågan. Från att i över tio år drivit frågan om att bygga en tunnel bytte man fot inför förra fullmäktigesammanträdet och yrkade tillsammans med ett antal andra partier på en återremiss av ärendet.

Det har inte varit helt enkelt att reda ut vad denna kovändning beror på. När de vid sammanträdet i april lät meddela att man inte ville ha ett tunnelalternativ ville de inte kännas vid att de någonsin förespråkat en tunnel. När vi sedan konfronterade Centern med deras egna pressutspel i frågan backade man och erkände att man haft den uppfattningen men att man nu vänt pga. att det står klart att lidingöbanan blir kvar och upprustas. Den uppmärksamme funderar här över ifall Centerpartiet i över tio år förutsatt att Lidingöbanan ska läggas ned?

Men hur trovärdigt är då detta motiv? Det är en högst relevant fråga, för som Hans Barje (M) mycket riktigt påpekade vid gårdagens debatt blev avtalet med SL om Lidingöbanans framtid klart i oktober 2009 och så sent som vid kommunstyrelsens sammanträde i april röstade Centerpartiet ja, de till och med yrkade bifall, till förslaget om bergtunnelalternativet.

Någonting hände alltså inom Centerpartiet mellan kommunstyrelsen den 12 april och kommunfullmäktige den 26 april. Men det var inte att avtalet om Lidingöbanans framtid blev klart. Så vad är egentligen anledningen?

Centerpartiet flipp-floppar

"Känns som en tioårspresent"

Är det någon som förstår vad Centerpartiet menar?

Att Aftonbladet står Socialdemokratin nära är visserligen ingen nyhet, men jag blir ändå irriterad varje gång en journalist eller rubriksättare vid en av landets största tidningar inte kan hålla isär begreppen. Av ovan nyhetsflash går att utläsa: "Har fått fem gånger så mycket som i Botkyrka". I sann Socialdemokratisk anda och retorik hävdar man att ett avdrag på skatten egentligen är en gåva från staten, och denna syn är osmaklig. Vad det handlar om är att man får behålla något mer av den skatt man betalat, inte att man får en skatt som någon annan har betalat.

Hur kan man ens ställa olika personer som begär ROT-avdrag mot varandra? Var och en som begär avdrag för renoveringar har själv bekostat renoveringen och vari ligger det märkliga i att en som bekostar en renovering får behålla en del av utgiften? Det är pengar som staten aldrig haft utan genererats då en renovering skett.

Vad är alternativet? Att människor i Botkyrka som inte renoverat ska få ta del av danderydsbornas ROT-avdrag?

E24