Nu skall ju inte jag bry mig i vem som socialdemokraterna väljer som ny partiordförande. Men lite intressant är det ändå att fundera kring att valberedningen nu till slut kom fram till att man skulle föreslå Mona Sahlin till ny ordförande.

Tänker man tillbaka ett par månader hur diskussionerna gick bland socialdemokratiska företrädare samt socialdemokratiska ledarsidor så slås man över hur viktigt det måste ha varit att det blev just en kvinna som ny ordförande.

Vad jag kan minnas så stod inte Mona Sahlin direkt högt i kurs. Först kom Margot Wallström och Wanja Lundby-Wedin  som de två mest kompetenta kandidaterna, de var kvinnor och ansågs vara duktiga. Därefter fanns ytterligare kandidater som man kunde tänka sig ifall det nu inte skulle gå att övertala Wallström eller Lundby-Wedin, främst var det Carin Jämtin och Ulrika Messing som nämdes. Först därefter nämndes Mona Sahlin och det var i samma andetag som Thomas Bodström, Thomas Östros och Pär Nuder.

Det måste ju ha funnits en anledning till varför Sahlin i somras gav 1000 gånger pengarna hos Ladbrooks. Intrycket jag får efter att ha pratat med ett antal socialdemokrater är att det inte fullt ut handlade om att de fanns fyra kandidater före, som i alla fall någon skulle tacka ja. Det handlade lika mycket om att man ansåg Sahlin ungefär lika tänkbar som Pär Nuder. Jag kan ju för övrigt tillägga att dessa socialdemokrater inte är särskilt överlyckliga just nu.

Någonstans får jag intrycket att målet med en kvinna som ordförande, var överordnat allt annat. Man diskvalificerade alltså samtliga män redan från början. Jag undrar vad en del skulle säga om det ifall man hade gjort tvärt om?

Men som sagt, jag har inte att lägga mig i vem socialdemokraterna väljer som ny ordförande. Jag kan bara glädjas åt att valet 2010 blir något enklare att vinna.