Enligt Aftonbladet har bråket kring vandaliseringen, eller förlåt det s.k. konstverket "Territorial pissing", nu fått oanade proportioner för "konstnären" eller vandalen "NUG", han vågar enligt galleristen Andreas Brändström inte länge gå hem av rädsla för att polisen väntar på honom.

 

Nej visst är det jobbigt att behöva ta ansvar för sina handlingar "NUG"? Möjligt att det för galleristen är en oanad konsekvens i detta samhälle att ens handling kan leda till polisiära ingripanden, men själv tycker jag nog att det är en rätt förväntad reaktion när ordningsmakten ingriper när misstänkta brott har begåtts. Något vi dock ser alldeles för lite av i detta land.

 

Personligen tycker jag att Andreas Brändström har ett rätt och ett fel i sin analys. Helt fel har han i sitt uttalande: "– Jag tycker att hela diskussionen är jäkligt respektlös. Det är en konstnär vi pratar om. Och det är filmen som är konstverket, inte handlingen, vilket många inte verkar förstå."

 

Man undrar onekligen vart gränsen går för Brändström när ett "konstverk" blir oacceptabelt. Finns det någon gräns? Eller är allt tillåtet bara det görs i konstens namn?

 

Däremot har han helt rätt i sitt andra uttalande angående Konstfacks hantering: " – Deras beteende är under all kritik. De godkände honom men i stället för att försvara honom står han ensam ute i kylan."

 

I detta har Brändström helt rätt. Konstfack har godkänt hans verk som examensarbete, lite väl sent att ångra sig nu när trycket från allmänheten blir för hårt. Jag tycker vår kulturminister ställde en högst relevant fråga i gårdagens Aftonbladet:  "– Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?"