Jag har funderat både en och två gånger till över Per Schlingmanns utspel i går om att införa kvotering till bolagsstyrelser utifall det inte blir någon förändring till 2014. Förutom att förslaget är en upprepning av Mona Sahlins utspel för ett antal år sedan, som i princip lät likadant, och bara av den anledningen borde förkastas, så finns det många fler anledningar att kasta förslaget dit det hör hemma, nämligen soptunnan.

Förslaget är ett stort ingrepp i den privata äganderätten, att sätta sig över företagsägares rätt att utse de styrelseledamöter som de själv önskar är en helt absurd tanke och att den kommer från en moderat företrädare aktualiserar verkligen den fråga som den moderate riksdagsledamoten Isabella Jernbeck ställde igår

"Vilka moderater gör han sig till talesperson för?"

I en uppföljande artikel på Veckans Affärers hemsida finns följande fråga till Schlingmann och hans svar:

Tidigare har ju ägarrätten vägt tyngre, vad har ändrats?
Det är en tydlig intressekonflikt. Vi tycker att ägarargumentet är relevant. Men mot det står ett annat intresse – förmågan att ta tillvara på kvinnlig kompetens.

Jag vet inte när partiet började anse att det var statens uppgift att styra upp företag som inte inser sitt eget bästa? Men tydligen tycker nu Moderaterna att de företag som verkar på en fri marknad, och som inte tar tillvara den bästa kompetensen som leder till att företaget blir framgångsrikt, skall styras upp av staten.

Men åter till gårdagens utspel och Schlingmanns analys i Veckans Affärer:

”Partiets syn på jämställdhet har förändrats”, säger Per Schlingmann. Enligt honom ser partiet ”påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav."

Frågan man måste ställa sig är vad som är en relevant lösning på detta problem, är det kvotering? En del hävdar säkert att kvotering bara är en nödvändig del i ett större sammanhang. Men jag vill hävda att kvotering aldrig kan vara lösningen utan lösningen måste letas på annat håll, och faktiskt, som rubriken på detta inlägg antyder, finns i delar av den politik som Moderaterna i sitt förändringsarbete har förkastat.

Precis när jag börjat skriva detta inlägg fick jag en länk via Facebook från Mary X Jensen om dagens artikel på DN-debatt från just nämnda Schlingmann och vår Statsminister. Där skriver de just om partiets förnyelse som jag tidigare kommenterat i ett blogginlägg med namnet "Fortsatt förnyelse visst, men hoppa inte över inledningen" Det inlägget skrev jag som en reaktion på ordförandens för Moderaterna i Örebro län inlägg på politikerbloggen om partiets fortsatta förnyelsearbete.

Det jag reagerade över var just en av de saker som Schlingmann och Reinfeldt skriver om idag:

"I tidigare steg i Moderaternas förnyelse har vi skiftat fokus från driftsformer till själva innehållet i verksamheten. Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvaliteten och tillgängligheten är god. Nu vill vi ta nästa steg. Det handlar om att slå fast att en välfungerande välfärd kräver att vi ser till medarbetarnas möjligheter att göra ett bra jobb."

 Min invändning var följande:

En annan sak som Kent tar upp i sin artikel, som även hörts tidigare i debatten, är diskussionen om att partiet alltför ofta pratat om privatiseringar istället för innehållet i välfärden. Att innehållet är viktigare än vem som är utförare.

I sak kan man väl säga att det är rätt. Men problemet är att den diskussionen kan man ha i de kommuner och landsting där man idag har olika utförare, där man genomfört ”privatiseringar” av driften inom olika verksamheter. I de kommuner och län där det offentliga fortfarande är den enda utföraren så finns det dock ett mycket stort problem med den linjen som Kent förespråkar. Nämligen att man bortser från den nytta som konkurrens mellan olika utförare har. Att konkurrens skapar kvalitet och större effektivitet. Man missar alltså en väldigt viktig faktor som har haft betydelse för varför många av skolorna inom Stockholms läns ligger i toppen när trivsel, barngrupper, lärartäthet och studieresultat jämförs.

Konkurrens har betydelse, därför är det faktiskt inte orimligt att i län som Örebro, Dalarna, Norrbotten med flera fortfarande prata om alternativa utförare.

Att detta har betydelse i verkligheten och är en klart bättre lösning än kvotering är ganska lätt att se, om man bara tar av sig sina genusglasögon.

I Lidingö stad där vi moderater länge arbetat med att få fram mångfald och konkurrens i stadens verksamheter ser man detta. Av de senaste fyra högre chefer som Lidingö stad har anställt har tre varit kvinnor och en man. Dessa har anställts för sin kompetens skull och inte på grund av kön. När det gäller de genomsnittliga lönerna tjänar kvinnliga lärare och omvårdnadspersonal mer än männen. Vilket ledde till en smått komisk situation när kommunal vid förra avtalsförhandlingarna hade förhandlat fram en särskilt kvinnorpott som endast skulle gå till de som tjänade under 20 000 kr i månaden och var kvinnor, problemet var bara att kvinnorna låg över denna nivå, medan männen tjänade under. Stadens inriktning blev istället att alla som låg under 20 000 kr skulle få ta del av denna pott, vilket kommunal knappast kunde motsätta sig och heller inte gjorde. Men detta visar så tydligt varför toppstyrning av liknande slag inte fungerar särskilt bra i praktiken.

Lösningen på Schlingmanns problemformulering är inte kvotering, lösningen ligger delvis i den politik som han varit med om att förkasta.

Skicka till:

Deli.cio.us    Digg    Facebook    StumbleUpon    Newsvine
Skriv en kommentar
Your Contact Details:
Kommentar:
[b] [i] [u] [url] [quote] [code] [img]   
:angry::0:confused::cheer:B):evil::silly::dry::lol::kiss::D:pinch:
:(:shock::X:side::):P:unsure::woohoo::huh::whistle:;):s
:!::?::idea::arrow:
Security
Skriv in CAPTCHA koden.
< Föregående   Nästa >