Riksdagsledamot byter parti
2010-01-27 14:08 | 
Author: Bjarne Grankvist | 
Igår kom beskedet att den moderate riksdagsledamoten Göran Thingwall lämnar Moderaterna och således även den moderata riksdagsgruppen, detta till förmån för att söka medlemskap i SPI. När jag under förmiddagen funderade över att blogga om saken hade jag ingen mer information om varför han lämnar partiet, men tankarna for i alla fall iväg. Att förtroendevalda byter parti är relativt ovanligt, framför allt i Sverige, dock ej unikt.
Min första fundering var ifall Thingwall gör som tidigare riksdagsledamoten Sten Andersson, som lämnade Moderaterna efter att ha blivit bortplockad på Moderaternas valsedel inför valet 2002. Dvs tar chansen och byter parti för att under tiden som är kvar hinna profilera sig i ett annat parti som kan ge honom en ny mandatperiod i Riksdagen.
En annan tanke var att han kanske byter parti för att han inte tycker om den nu förda politiken från det parti han blev invald för. Det är en kittlande tanke, för det är inte helt vanligt att politiker i Sverige byter parti för att man inte längre känner sig hemma i det parti man tillhör.
Nu när jag funderat lite till så kom jag på att Thingwall inte blev nominerad av Moderaterna i Stockholms län för en ny period, alltså är tiden som riksdagsledamot för Moderaterna hur som helst över efter valet i höst, och skiftet till ett annat parti kan därför kanske motiveras enligt min första fundering. Nu på eftermiddagen så läser jag i DN att skälen tydligen ska vara just besvikelsen över att inte ha blivit nominerad för en ny period, men även över den nu förda äldrepolitiken.
Det sistnämna argumentet leder onekligen till frågan varför han då varit med om att rösta fram den politiken när han nu är så besviken på resultatet? Men det blir mest en retorisk fråga från min sida, för jag är mycket väl medveten om hur partipolitiken fungerar i Sverige och att man som enskild riksdagsledamot har väldigt liten möjlighet att rösta emot sitt parti. Trots att lagen medger det är det väldigt få som är beredda att ta det politiska priset att inte bli åternominerad för sitt parti.
Att i Sverige byta parti för sin övertygelses skull brukar inte ses med blida ögon, tvärtom brukar föraktet bli stort från tidigare partikollegor mot dem som vågar byta parti. Men detta blir samtidigt lite märkligt när man ställer denna inhemska hållning mot hur många ser på två av de mest kända partibytarna, nämligen Ronald Reagan och Winston Churchill. Dessa två brukar tvärtom få många borgerliga företrädare att drömma sig bort, just pga av deras visionära hållning och principfasthet.
Winston Churchill förklarade sitt, eller sina, partibyten med orden:
Some men change their party for the sake of their principles; others their principles for the sake of their party.
Ronald Reagan å sin sida sade följande:
Because I did my own speeches and did the research for them, I just woke up to the realization one day that I had been going out and helping to elect the people who had been causing the things I had been criticizing.
Om Göran Thingwall hade använt Churchills eller Reagans ord när han nu byter parti hade han nog haft större möjligheter att vinna över röster till sitt nya parti. Men att göra det genom att uttrycka besvikelse över att inte bli åternominerad och dessutom över den politik man själv varit med om att rösta fram känns inte som någon framgångsrik strategi.
Skicka till:
| < Föregående | Nästa > |
|---|
