SvD:s sportchef Ola Billger skriver idag en krönika om Olof Stenhammars gåva till SOK:s talangprogram. Han börjar med att konstatera att fler borde göra som Stenhammar, något jag instämmer i, men sedan avslutar han krönikan med att landa helt fel. Vilket är synd, för frågan om privat sponsring är värd en djupare diskussion.

Frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar och andra allmännyttiga ändamål har till och från diskuterats. Frågan har även utretts av Regeringen som tyvärr inte har förmått sig att komma till stånd och lägga en proposition i frågan. Rykten hävdar att Finansdepartementet är orsaken till att det dröjer.
 
Sverige är idag det enda landet i Europa som är helt utan möjlighet för individer och företag att med avdragsrätt skänka pengar till ideella föreningar och allmännyttiga ändamål. Men att det är just i Sverige som den möjligheten inte finns är inte utan orsak. Här har socialismen tillåtits råda under så lång tid så att de socialistiska idéerna om att all godhet måste komma från det offentliga verkligen har inpräntats i människornas medvetande. Det är detta som Ola Billger egentligen ger uttryck för när han skriver:
 
”Visst. I en perfekt värld skulle inte den här typen av gÃ¥vor behövas.”
 
Det som Billger säger här är att finansiering av idrott egentligen inte ska komma från privatpersoner utan från det offentliga, och det är här jag menar att han landar helt fel.
 
Socialister är stenhårda motståndare till privata finansieringslösningar. Det är därför man en gång i tiden tyckte att skatt på gåvor var en lysande idé. I deras värld är det bättre att det offentliga tar in så mycket skatt det bara går från sina medborgare så att politiker sedan kan sitta och bestämma hur dessa pengar ska fördelas. Det är även här som motståndet mot avdragsgilla gåvor ligger, att människor själv väljer och prioriterar vart deras intjänade pengar ska gå. Det förflyttar makten från politikerna till människorna, och det är uppenbart socialisternas värsta mardröm.
 
Det finns gott om exempel lokalt här på Lidingö där kommunen och föreningar i samarbete med näringslivet kunnat finansiera idrottsanläggningar, men där Socialdemokraterna oftast röstat nej till lösningarna för att de anser att det offentliga egentligen borde stå för kostnaden. Ett tydligt exempel är namnbytet på en anläggning vilket finansierade en hoppgrop till gymnasister, en kostnad på 10 miljoner kronor, den ville (S) hellre bekosta med skattemedel. Och det finns fler sådana exempel.
 
Men det här är ytterligare en vattendelare mellan höger och vänster. Där vänstern vill ha ett högskattesamhälle för att öka inflytandet från politikerna och minska medborgarnas. Medan högern å andra sidan vill överlämna mer makt till varje enskild medborgare. Det är därför som kommunalskatten i regel är betydligt högre i Socialdemokratiskt styrda kommuner medan den är lägre i Moderatledda. Men det är ju inte särskilt konstigt att skatten är högre när man säger nej till människors och företags välvilja och frikostighet.
 

blog comments powered by Disqus