I en insändare i dagens Lidingö Tidning (23/4) ondgör sig Miljöpartiets Jan Fjellander över inriktningsbeslutet om att genomföra det så kallade bergtunnelalternativet. Samma sak gäller en annan insändare i samma tidning av (tidigare?) Socialdemokraten Annica Grimlund. Man kan givetvis ha synpunkter om huruvida bergtunnelalternativet är det bästa förslaget eller ej, eller om kostnaden är rimlig. Men det finns ett par andra saker att reflektera över i nämnda insändare.

Det första handlar om att Fjellander visserligen anser att förslaget i sig löser en hel del miljöproblem. Men för Miljöpartiet är det inte det som är huvudfrågan, för Miljöpartiet handlar det om sin fientliga inställning till bilen och det som Fjellander benämner bilsamhället. Det är faktiskt lite märkligt att Miljöpartiet har utsett bilen till det stora miljöhotet och inte det drivmedel som driver den. För min del är inte bilen i sig ett problem, det är just drivmedlet som är miljöfarligt. Bilen i sig är en frihetsfråga för många människor.

Det andra jag reagerar på i Fjellanders insändare är att han lyfter fram att samtliga partier i oppositionen begärt en utredning, en utredning som inte genomförts. Här vill Fjellander påskina att majoriteten bestående av Moderaterna och Folkpartiet är ensam om bergtunnelalternativet. Vad Fjellander inte berättar är att två av oppositionspartierna nämligen Kristdemokraterna och Centerpartiet även de stöder bergtunnelalternativet. Dessa fyra partier besitter närmare 70 procent av kommunfullmäktiges mandat. Man kan med andra ord hävda att bergtunnelalternativet har ett mycket stort stöd. Men å andra sidan visar vänsterexperimentets hantering av Förbifart Stockholm att sådana majoriteter inte är värda särskilt mycket för Miljöpartiet. Där tvingade man Mona Sahlin att köra över sina partivänner i Stockholms stadshus.

Detta leder mig till den andra insändaren, av en händelse för nu den tidigare Socialdemokraten Annica Grimlund fram folkomröstningsverktyget som lösningen på problemet. Ett av huvudargumentet är enligt henne att Moderaterna och Folkpartiet inte är dumma när vi nu innan valet vill informera om vår ståndpunkt. Tänka sig, jag som trodde att det var just det som var meningen, att partierna inför val ska presentera vad de vill. Men vänsterexperimentet på riksplanet har tydligt signalerat att detta inte är deras modell, alla jobbiga frågor där man inte kan enas skjuter man fram till efter valet. Vänsterexperimentet vill inte informera om vad man vill, det tar man helst efter valet.

Socialdemokraterna har under många år använt regeringsdugligheten som en av de starkaste argumenten mot en borgerlig regering. Till viss del med historiska belägg för att borgerliga regeringar haft svårigheter att hålla ihop. Därför är det extra intressant att se och höra hur vänsterexperimentet kontra alliansregeringen nu fungerar ihop, vilka signaler de skickar om regeringsduglighet.

Att alliansregeringen hållt ihop och under hela mandatperioden visat upp en otrolig enighet och regeringsdugllighet under både högkonjunktur och den värsta lågkonjunktur landet upplevt på 70 år, visar med all tydlighet att alliansen är regeringsdugligt. Men hur ser det ut på andra sidan? Hur regeringsdugligt verkar vänsterexperimentet vara? Kort sagt, inte mycket alls.

Vänsterpartierna har under hela mandatperioden lovat att återkomma med samlade förslag kring ett antal viktiga frågor, men det har hela tiden skjutits på framtiden. Från att det från början hette att de under mandatperioden kommer att presentera gemensamma förslag, så har det under det senaste året satts ett slutdatum till den 3 maj då deras gemensamma budgetförslag ska presenteras i Riksdagen. Denna dag ska bli mycket intressant. Men det är inte bara den gemensamma budgeten som är intressant, det är även att se hur de valt att hantera ett antal stora frågor så här långt.

Det senaste exemplet på hantering har vi nog alla i minnet, Förbifart Stockholm. Där kunde de inte enas alls utan konstaterade helt enkelt att man inte kan enas och ber väljarna avgöra frågan i en folkomröstning.

En annan fråga är skolpolitiken där de tre partierna förra veckan inte kunde enas om ett motförslag till regeringens proposition utan lade tre egna förslag. När det gäller betygen vill Socialdemokraterna ha dem från stjätte klass och Miljöpartiet från nionde. Vänsterpartiet vill inte ha några alls i grundskolan.

En tredje fråga är försvarspolitiken och synen på insatsen i Afghanistan där man inte heller kunde enas. Där skjuter man frågan på framtiden. Detsamma gäller personalbemanningen där man skjuter frågan om värnplikten till en utredning som ska ske efter valet. När det gäller Afghanistan har Lars Ohly till och med låtit meddela att det inte är så viktigt att man är överens innan valet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet säger ja till nya ubåtar medan Miljöpartiet säger nej.

En fjärde fråga är jobbskatteavdraget där Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger ja till de tre första stegen men nej till det fjärde. Vänsterpartiet säger nej till alla fyra.

En femte fråga är förmögenhetsskatten där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill återinföra den medan Miljöpartiet säger nej.

En sjätte fråga är nivåerna i A-kassan där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill höja maxersättningen till cirka 950 kronor per dag, medan Miljöpartiet bara vill höja den till 780 kronor, men inte förrän 2012.

Denna lista kan göras hur lång som helst, men blogginlägg ska ju inte vara så långa så jag stoppar här för den här gången. Jag kan bara konstatera att någon regeringsduglighet signalerar inte vänsterexperimentet.

Vi är några som under en tid funderat över hur Socialdemokraterna ska hantera Miljöpartiets och Vänsterpartiets krav på att skrota Förbifart Stockholm ifall vänsterexperimentet vinner höstens val. Socialdemokraterna i Stockholms stadshus har lovat att Förbifarten ska byggas och att striden om densamma är över. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hara således förlorat striden. Nu visar det sig dock att striden även förts på riksplanet och där vann däremot Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Känner vi igen detta? Har vi inte varit med om det här förut? Jodå, mycket riktigt. Inför valet 2006 lovade Carin Jämtins företrädare Annika Billström dyrt och heligt att det inte skulle bli några biltullar ifall vänstern vann valet, och vi vet alla hur det gick, Miljöpartiet gick segrande ur striden.

Biltullarna all over again. Nu vet vi dessutom vem det är som håller i taktpinnen inom vänsterexperimentet, och det är inte Mona Sahlin.

Alliansen, Krohniskt, Ankersjö, Grufman, Lars Björndahl, SvD, Expressen,